Bilder från Osborne & Little

Det blev såklart ett besök i Gunters Målarboden som ligger bara nån minut hemifrån. Det är en sjukt stor affär för tapet, färg & inredning. Att bo nära den kan bli livsfarligt nu när jag får egna väggar att klistra & kladda på. Hihi!

Innanför dörren möttes jag av Osborne & Little’s kollektion A Walk In The Park & tapeten Best In Show. Guld, sammet, helt hysterisk & alldeles alldeles underbar! Tro nu inte att jag ska sätta den i sovalkoven. Nej, jag lär nog inte sätta upp den någonstans. Men ändå. Jag kan bara inte låta bli att dela med mig.

& för er andra tapetsugna kan jag helt klart rekommendera ett besök på deras websida. Lika väl som ett i Gunters Målarboden för er som bor i Stockholm med omnejd. Här finns allt man kan önska & lite till.

      
Musövra för tillverkare

Lite tapetfunderingar. Lägger upp dem här mest för att minnas & kanske få nån kommentar av er besökare. Väggen som ska prydas är sovalkoven (se planritning i tidigare inlägg i samma kategori). Jag tittade först på mycket mer “inne-tapeter”; sånt som är iögonfallande, färggrant & mönsterstarkt. Insåg sen att det jag vill ha där jag sover faktiskt är lugn & ro… En mer spektakulär tapet kan jag ju välja på nån liten vägg i hallen eller nåt om jag nu skulle känna för det.

Skulle det råka vara så att nån av er känner till nån absolut-måste-tapet så tipsa gärna!

PS. Efter besöket på Gunters blev de tre tapeterna i inlägget plötsligt nio. Livsfarligt & svårt.

Under gårdagens kultur- & shoppingtur i den stora staden konstaterade jag & systern att vi utnyttjar staden väldigt lite. På nåt vis blir man lite blind när man bor mitt i det. Här finns ju allt bara några minuter med t-banan hemifrån men ändå minns jag knappt när jag var på säg museum eller teater senast. Nu satt vi på ett fik i Kungsträdgården (bland alla andra turister) & njöt av solen under varsin fleecefilt. Tror nog inte att jag någonsin gjort det förr, inte där & inte så. För i vanliga fall skyndar jag ju bara fram genom staden precis som vi alla gör i våra “hemmacentrum” i jakten på nya kläder, musik, mat eller vad det nu kan vara. Att lyfta blicken & se sig om, nej knappast, det gör man ju sällan hemma. Inte så att jag vill bli nån museiråtta nu, eller springa på varenda teater, men det är kanske nåt man kunde tänka på när man har en lång helg utan några planer framför sig. You wish.
Å andra sidan verkar detta vara just vad alla Lattemammor med senaste barnvagnsmodellen gör om dagarna så vem vet, den tiden kanske kommer om livet i bergochdalbanan får för sig att välja den vägen nån gång. 

Utställningen Lura ögat var i alla fall sådär. På reklamen verkar det så himla häftigt men jag blev lite besviken att de verk som visats i reklamen verkligen var det som var häftigast. Jag hade nog väntat mig att de skulle ha sparat några godbitar till dem som ändå betalar 100:- & går dit.

På vägen genom staden passerade vi i alla fall Stockhome där jag såg brickan/bordet/kudden från Bosign på bilden ovan. Add to önskelista tänkte jag nu när julen närmar sig med stormsteg (12 veckor kvar) & lägger upp den här i bloggen för att kanske minnas. Passar ju perfekt för mörka vinterkvällar i soffan i nya lägenheten med tekoppen i handen, tofflorna på fötterna & laptopen i knäet!

Med tur till landet, gummistövlar & svampplockning, mopsmys, nyinköpt lägenhet, mera mys, solsken, Buzz, höstrusk, välbehövligt prat med god lyssnare, middag, promenad, Nationalmuseeum, kräftskiva, mera promenad & lite shopping har helgen varit den bästa på länge & det känns som om sinnet är många kilo lättare. Det här är mitt liv & jag gillar det. Kan man förlänga abonnemanget?

Bilder dröjer nog ett litet tag till men en planritning vill jag i alla fall bjuda er på!

Objektbeskrivningens rubrik löd; “- Ett perfekt första boende” & inte trodde väl jag att jag skulle köpa mig en etta vid tjugoåtta. Men är det nåt jag lärt mig är det att livet inte alltid blir som man tänkt, i den ordning man drömt om. & att vänta sig att livet ska falla på plats när man bor bland kartonger & ens inte vet hur länge man blir kvar funkar i alla fall inte för mig… Med en fast punkt i vardagen hoppas jag att jag ska bli en gladare & tryggare Jenny igen. En win-win situation för alla inblandade alltså. Ja, möjligen förutom för min plånbok då, nu när Herr Bush håller på & krånglar där borta i väst… Blä.

Tittandet på alla inredningssiter & bloggar började såklart direkt & just nu är fokus en riktigt fin tapet att sätta upp i sovalkoven. Jag är inte så där väldigt förtjust i draperier & andra sk. rumsavdelare så jag tänkte att tapeten ska få sluta just där alkoven tar slut, även längs den långa väggen, för att på så vis markera skillnaden i rum. Alkoven mäter ganska precis 2 x 2 meter & rymmer alltså hela min sköna dubbelsäng som jag ogärna skiljs ifrån!

Någon där uppe måste ha hört mig & idag är min himmel bländande blå.
Imorse nollåttatrettio klev jag för första gången in i vad som nu ska bli mitt & Mollys hem. Vårt alldeles egna krypin! Budade så telefonen glödde & dess batteri la av strax innan halv fyra, men fick kort dessförinnan beskeded från mäklaren “- Den är din!”  
Mamma, Syster Yster, pappa, vänner & bekanta skulle informeras & säkert har jag missat nån. På datorn blinkade ilsket blåa msnknappar i menyraden “- Vad händer, vad händer?”

Jo, så hände det sig när Jennyn köpte sig en lägenhet. Den minsta & den dyraste men alldeles sant, den absolut mest efterlängtade. Minminmin. Min.

Nån stans i den gråa dimman missade jag också bloggens hundrainläggsdag. Förlåt. Säger grattis nu, i glädjeyran, lagom till inlägg etthundrafem.

Jag balanserade på en mur & hoppade sedan ner. Jag valde den ena sidan & det gjorde ont. Det var högre än jag först trodde & jag hann se tusen scener spelas upp medan jag föll. Ord ekade i mina öron & murens kant rev min nakna hud.

Jag föll & föll & sedan vaknade jag plötsligt upp till en underbar höstdag. En sån där som året bjuder på bara i undantagsfall & idag uppskattar jag den inte. Tunga steg mot jobbet, huvudet dunkar. Jag stirrar blint på min datorskärm & frågar mig själv varför det ska vara så hemskt svårt att balansera där uppe? Där uppe där stormen river, men också där solen skiner, där fåglar kvittrar & där vägen ligger rak framför mig. På min mur tycks det ligga en tjock tät dimma & jag vet inte hur jag ska blåsa bort den.

(eller Dagens i-landsproblem)

Tv 4 visar sedan ett par veckor mitt favoritprogram Mord i Sinnet på söndagar klockan tjugoett. Lät till en början helt perfekt men var som vanligt lite lite för bra för att vara sant. Kvart i tio bryts nämligen programmet för reklam-nyheter-reklam-väder-reklam innan man får se den spännade upplösningen.

För en kvällströttis som jag är det rena tortyren.

Att bygga stentorn är för mig att samla tankarna på hög. Stenarnas form, känslan av dem i min hand, doften av hav & utmaningen av att få dem att passa ihop med varandra i perfekt balans. När huvudet är fullt drar jag mig mot havet. Att strosa runt där på stranden, leta fram de perfekta stenarna & bara lyssna till ljudet av vattnet, mina egna andetag, & såklart till Mollys knorrande, ger mig lugn.

Idag var systern med & vi tog en tur längst ut på Gålö. “-Du är ingen typisk mopsägare” konstaterade hon lugnt när vi stövlade ut i skogen med Molly farande som en tornado i dikeskanten. Nej, kanske inte. & Molly är ingen vanlig mops. Hon är den bästa & hon är i högsta grad terränggående. Eller, nästan.
“- Det är lite som att köra downhill” sa systern & fortsatte;
“- Bara att kasta sig ut & försöka hålla balansen tills det planar ut.

Ja, det är nog Mollys sätt att tackla både branta klippor & livet. Hon gör allt med full inlevelse & tvekar sällan. Jag kanske kunde lära mig ett & annat.

Jag väntade flera minuter på att ormen skulle räcka ut sin lilla tunga för den perfekta bilden. Jag petade i marken brevid den & tillslut rullade jag en kotte över den för att se om den alls levde. & ja visst, den levde. Låg där på klippan & sög girigt ut den sista värmen ur septembersolens strålar. Idag känner jag mig lite likadan.

I sommarens sista andetag väntar jag på något perfekt. Ibland får livet mig att undra om det verkligen finns, eller om det bara är en fåfäng dröm. Men jag vill inte ge upp. Inte än.